Insektens anatomi

Insektens anatomi

Insekter växer på ett annat sätt än andra djur. På grund av det exoskelett som sitter på utsidan av insektens kropp, kan den inte öka i storlek som ryggradsdjur gör. För att växa sig större, måste insekten emellanåt ömsa sitt gamla exoskelett, öka i storlek, och sedan utveckla ett något större exoskelett än det den just gjort sig av med. Denna process kallas ömsning.

En vuxen flickslända till exempel drar sig själv ut ur sitt gamla exoskelett. Genom att pumpa luft eller vatten på den nya, flexibla “huden”, expanderar den. När det har växt sig större, kommer det nya exoskelettet att hårdna och få färg. Denna process kan ske flera gånger under en insekts uppväxt, beroende på vilken art det rör sig om. När insekten är vuxen slutar den dock att växa. Insekter inte bara växer på ett annat sätt än andra djur, utan även deras anatomi skiljer sig från andra djurs anatomi.

Den vuxna insektens anatomi

När insekten befinner sig i det vuxna stadiet, har den tre par ben (totalt sex ben) och tre olika kroppsdelar. Insekten har också ofta ett par antenner, två vingar samt ögon och mun som är speciellt anpassade för insektens specifika livsstil.

En insekts exoskelett (det yttre skelettet) består av ett härdat material som kallas kitin och liknar mänskliga fingernaglar. Detta skelett ger insekten en uppbyggnad där dess muskler kan fästa och fungera, vilket tillåter den att röra sig. Exoskelettet skyddar dessutom insekten från uttorkning och fysisk skada, samt gör det möjligt för insekterna att ha alla de färger, former och storlekar som gör insekterna så skiftande och intressanta.

De tre viktigaste delarna på en insektskropp är huvudet, bröstkorgen och buken. På huvudet sitter antenner, ögon och mun. Bröstkorgen är den mellersta kroppsdelen, där ben och vingar sitter. Buken innehåller de invändiga matsmältnings- och reproduktionsorganen och ofta också utvändiga reproduktiva strukturer. Sidorna av såväl bröstkorgen som buken är försedda med små öppningar, genom vilka insekten får sin syretillförsel.

Mundelar

Insekternas mundelar skiljer sig åt i utseende till följd av att insekternas dieter varierar kraftigt. Ett av de stora undren när det gäller studier av insekter, är förmågan hos dessa djur att kunna livnära sig på ett så varierat utbud av föda. Nästan alla former av organiska material kan konsumeras av någon insekt. Därför är det heller inte så konstigt att insekternas mundelar ser så olika ut. Mundelarna används ofta som en grund för indelningen av insekter i deras respektive grupper. Dessa är de fyra vanligaste mundelarna:

  • Bitande och tuggande. Fast föda konsumeras av insekter med bitande och tuggande mundelar. Skalbaggar, larver och gräshoppor är exempel på insekter med bitande och tuggande mundelar. Dessa insekter lämnar efter sig tecken på att de har ätit, såsom hål i blad eller trädstammar, eller så konsumerar de hela växten eller djuret.
  • Stickande och sugande. Flera olika insekter såsom myggor, loppor och bladlöss har utvecklat en stickande och sugande mundel. Insekter med denna typ av mundel förknippas i allmänhet med överföring av sjukdomar till både växter och djur, inklusive människor.
  • Vissa flugor som till exempel den vanliga husflugan, har en snabel till mundel. Insekter med denna typ av mundel pumpar ut saliv på matkällan för att inleda rötningsprocessen. Den upplösta födan suger insekten sedan upp i matsmältningskanalen.
  • Sugrörsliknande mundel. Fjärilar har ofta en lång, sugrörsliknande snabel som de rullar ut och använder för att suga ut de vätskor som finns i blommornas nektar.

Ben

Insekternas ben är lika varierande till utseendet som insekterna är i övrigt, och är ofta en kroppsdel man tittar närmare på vid identifieringen av en insekt. De kan användas till allt från att hoppa, gräva, simma, skutta, gripa och springa.

Vingar

Den viktigaste delen av alla funktionella insektsvingar är densamma: ett tunt membran som stöds av vener. Stora skillnader på vingarna skiljer de fyra största grupperna av insekter åt, medan mindre skillnader i vingarnas vener eller form hjälper till att ytterligare urskilja olika insektsarter från varandra.